Ja.. vart ska man börja. Då jag mått mycket bättre den sista tiden så kändes detta som en riktig käftsmäll. C får ju alltid dras med att jag är en väldigt trött person. Men i helgen sa det stopp igen? pang! Å väggen va ett faktum. Jag har legat i sängen i princip hela helgen. Jag har inte haft någon som helst ork att ens resa på mig. Det var ju väldigt längesedan jag kände just så och det fick mig nästan att få ännu mera ångest. Vart kom detta ifrån helt plötsligt?

Mitt största problem när det blir såhär är att jag visar till en början ilska istället för att visa och acceptera att jag egentligen är helt slut. Vem tror jag att jag försöker lura? C har ju lärt sig hur jag fungerar och han säger att när jag blir sån så blir jag helt personlighetsförändrad. Även om det är jobbigt att höra så är det skönt att han inte heller känner igen mig. Efter ilskan kommer ångesten å tårarna. Ångest över att jag retat upp C å ångest över att jag dragit mig undan när det egentligen är närhet jag behöver mest av allt just då.

Så efter mycket missförstånd så pratade vi om det som hänt å vi förstår varandra bara att jag måste lära mig att säga stopp istället för att visa det med ilska. Jag måste acceptera att jag inte alltid orkar. Å de e nog det som är det största problemet. Jag vill nog inte acceptera för mig själv när jag blir så orkeslös. Istället tror jag att jag kan hålla en fasad som inte alls funkar.

Jag kan inte annat än att se detta som ett nederlag men C vill inte hålla med mig om det. Han accepterar att jag faller å han vill vara där och fånga upp mig. Jag måste bara lära mig att låta honom göra det❤