Jag tänkte att jag så öppet å ärligt som möjligt försöka förklara något som kanske är lite tabu att prata om. Jag har nog inte förräns denna helgen förstått att jag verkligen lider av detta. Jag är absolut ingen läkare så detta är bara baserat på vad jag tror och känner.

I fredags sprang jag rakt in i en vägg. Jag har varit så himla glad över att jag mått bra en längre period men det sa bara pang.  Något som jag varken va berädd eller förberedd på. Eftersom att jag alltid har haft väldigt dålig koll på min menscykel så har jag nog också haft svårt för att se ett mönster. Men dem tre senaste månaderna har jag via en app i telefonen kunnat ha koll och på så vis börjat förstå.

Från i fredags till igår har jag varit otröstlig, funderat på att lämna denna jord och nästan gjort slut med C. För egentligen ingenting. Vi fick ju barnen i fredags och jag har nästan inte gått upp ur sängen en enda gång. Hem å jag har varit helt orkeslös, nästan apatisk. Jag har tagit ALLT som C sagt som något negativt. Han har också tagit ALLT som jag sagt personligt. I mina ögon så har det inte varit jag i min egen kropp. Jag har kunnat höra mig själv men jag har inte kunnat styra över min kropp. Jag har varit helt utan aptit och hur trött jag än varit så har jag inte kunnat sova.

Sen är nog känslan av att vara otillräcklig åmgestframkallande nog. C tyckte jag va respektlös mot han och barnen när jag inte var med dem men för mig så är det mer respektfullt att inte visa hur dåligt jag mått. Vi har som sagt inte alls förstått varandra dom senaste dagarna och igår hade detta byggts upp och blivit riktigt illa. Jag hade som förslag att vi kanske borde gå skilda vägar för att jag kände att jag inte klarade detta. Allt var för mycket. Barnen för för mycket, C var för mycket. Jag trodde att jag behövde egentid.

Jag har ju sedan innan läst om folk som lider av PMS och PMDS. Man har ju läst om par som gör slut 1 gång i månaden men jag har ju inte förstått att detta kan vända ens liv upp och ner på det sättet det faktiskt gjort.

PMS är ju någonting som man skämtar om. Så fort man som tjej är på lite dåligt humör så kan man ju få en dryg kommentar om att ”har du pms eller”. Ja, det kanske jag har. Och just nu så är jag så sjukt tacksam över att det kanske finns ett svar på allt. Att jag faktiskt inte är helt galen. Det som är ännu skönare är att igår verkade C också förstå. När han inte längre var arg för mitt dåliga beteende och även han hade läst på så kunde vi äntligen sätta oss ner och prata om detta. Han förstod, vilken lättnad. Jag var otröstlig, han ville hjälpa. Han gav som förslag att jag skulle boka tid hos en barnmorska så att jag skulle få hjälp och tips. Han ville också följa med för att få hjälp med hur han ska bete sig nästa gång det händer.

Idag tisdag mår jag sjukt mycket bättre. De e som att vända på ett mynt. Självklart är jag väldigt trött då jag sovit som en kratta i helgen trots min trötthet. Men vilken lättnad. Ångesten är borta. I 4 dagar har jag mått riktigt dålig och så bara vände det igen. Det är riktigt läskigt. Att gå från att nästan inte vilja leva till att ha massa energi igen och känna att livet faktiskt är riktigt bra. Jag har två bonusbarn och en sambo som har visat mig ännu en gång att han älskar mig massor och står ut med mig.

I söndags var det ju fars dag. Detta uppmärksammades självklart då C gör ett fantastiskt jobb med barnen. Jag kan nog ärligt säga att det inte är många pappor som klarar av det hästjobbet som han gör.❤