Nu har jag snart haft semester i en hel vecka och denna vecka har vi spenderat i Strömstad. Västkusten på sommaren är ju verkligen något speciellt och jag tror att man kanske uppskattar det lite mera nu när man inte bor där och ser det varje dag. Det har varit väldigt skönt men också lite sorgligt. Detta är den längsta perioden jag varit hemma sedan jag flyttade och det känns lite som att ju längre jag stannar desto mera saknar jag det. Jag blir liksom påminnd om allt där hemma på något sätt. Här i Linköping så förtränger jag nog ofta det där hemma men när man åker hem så blir man ju påmind om allt igen på något sätt. Så hela dagen före vi åkte så var jag helt ur form igen. Trött konstant och var egentligen inte sugen på att göra något. Hade nog helst av allt bara velat ligga inne hela dagen och inte gjort ett skit. Som tur var så ville inte C det så vi var runt och hälsade på folk.

 

Det absolut värsta med att komma hem är stressen. Att jag vill träffa så många som möjligt på så kort tid som möjligt och ändå hinner jag inte med hälften ens. Det är riktigt jobbigt men jag måste ju försöka släppa det. Det får bli som det blir:) En av mornarna var vi faktiskt ute och fiskade makrill med pappa och farfar. Dett var premiär för C så det var lite speciellt.

En av dem mysigaste kvällarna spenderade vi i Grebbestad med mamma, Christer, elin och Alex. Vi åt räkfrossa och bara strosade runt på bryggan. Supermysigt!

Eftersom att C aldrig hade varit i Norge så var jag ju tvungen att hinna med att ta honom till gränsen denna gången. Så med en fot i Sverige och en fot i Norge så har han äntligen varit där, haha..

Ångesten känns inte bättre. Men pratade med läkaren i förrgår och hon sa att det brukar ta 4-6 veckor innan man märker skillnad. Hela sista dagen i Strömstad var det tungt att andas. Som ett tryck över bröstet. Jag ville nog egentligen vara kvar i några dagar till men jag hade inte hjärta att ta upp det med C. Jag va rädd att han skulle ta det på helt fel sätt. Jag behöver lite mera tid där hemma med mina nära bara. Det är allt. Men vi får se. Kanske åker jag tillbaka, kanske inte. Vi får se hur det känns i veckan.