Jag har under veckan som gått funderat en hel del om hur vi behandlar barnen. Då syftar jag på uppmärksamhet och hur vi beter oss mot dem, eller i alla fall jag. Vi har ju varit ”barnvakt” veckan som gått eftersom att deras mamma har jobbat och istället för att sätta dem på sommardagis en vecka så har vi haft dem. Både Neo och Nellie har väl varit lite fram och tillbaka med att ibland blir dem lite ledsna när dem ska till mamma och ibland när dem ska till oss. Det kan vara lite olika. Men denna veckan har Neo varit helt extremt ledsen när han ska till oss. När deras mamma har lämnat dem här så blir han så otroligt ledsen. Han verkligen hyperventilerar nästan av panik. Jag har verkligen fått känslan av att han inte vill vara här. Nu tror jag väl inte att det är riktigt så illa men något är det ju.

Jag har tänkt mycket på det med Neo under helgen som deras mamma haft dem. Har jag inte gett Nellie lite väl mycket uppmärksamhet? När jag tänker tillbaka så har det nog varit lite så. Jag är ju inte den som tar för mig när det gäller barnen utan jag låter nog ofta dem komma till mig. Nellie är ju den lite mer rättfram och oblyga och hon vill gärna sitta i min famn om hon får välja. Neo däremot har inte riktigt tagit lika stor plats. Hur gör man för att ge båda lika mycket uppmärksamhet? Tips tack:)

Jag hade i alla fall bestämt mig redan innan dem kom idag att jag verkligen skulle försöka ge Neo lite mer. Nellie har jag ju som sagt redan bondat med men Neo måste jag ge lite mer så att han känner att han kan lita på mig. Jag vet inte om det är för att jag tänkt på det eller inte men idag har han varit runt mig hela tiden. Velat sitta i mitt knä och mysa till och från på ett sätt han aldrig gjort förut. Jag vet ju att han till skillnad från sin syster är en väldigt känslig person, det märks verkligen. För om det lilla extra jag gjorde med honom idag gjorde så stor skillnad så blir det nog bra detta:)

Jag har nu hållit på med tabletterna i en vecka och jag är verkligen förvånad över vilken skillnad dem gjort. Tillfällen där jag vett att jag tidigare hade börjat hetsa känner jag nu att jag tar det som det kommer. Ett halvt anfall har jag haft denna vecka, inget större och jag kunde andas mig igenom det. Kanske är det också därför att jag har börjat reflektera över barnen och hur dem mår? Nu när jag själv börjar känna mig stabil så har jag energi att bry mig om andra runt omkring mig igen. Det är en väldigt skön känsla. Hoppas bara att det håller i sig.

Inte nog med det så har jag helt plötsligt fått lite drömmar och visioner om vad jag vill göra och kanske lite nya mål i livet. Innan har ju allt bara känts helt grått och jag har inte alls varit särskilt sugen på att ta tag i mitt liv. Jag har ju tyvärr gått upp lite i vikt när jag har mått såhär dåligt och jag har lite fallit tillbaka till den gamla Sara. Jag har helt enkelt inte klarat av att prioritera kost och motion. Jag har till och med börjat planera ett litet projekt i samband med detta som jag tänkte dra igång med i Augusti, men jag tänker att jag håller lite till på det innan jag berättar nåt;)

Avslutar detta med att jag måste få dela med mig av hur bra vi faktisk bor. Bara 5 minuter från lägenheten hittar man detta. Helt underbart <3