Som många av er som följt mig ett tag vet ju att jag mått ganska dåligt den senaste tiden. Vissa dagar är helt okej medans andra dagar kan vara ren pest. För ca en vecka sedan ringde ju jag till vårdcentralen och bad om hjälp. Jag fick snabbt en läkartid samma dag och jag var glad att dem tog mig på allvar. Idag kan jag ångra att jag inte bara tog emot hjälpen dem erbjöd för det har bara eskalerat och igår nådde jag nog botten. Läkaren erbjöd ju antidepressiva och eftersom att jag har lite dålig erfarenhet av det med några av mina nära så blir jag direkt anti när dem vill erbjuda mig detta. Nu i efterhand inser ju jag också att det finns många som också blir hjälpta av detta. Jag och C har diskuterat detta fram och tillbaka flera gånger. Vägt för och nackdelar och efter alla diskussioner så inser jag ju hur egoistisk jag är. Jag är så fast besluten att jag kan lösa detta själv att jag inte ser hur allt bara rasar.  Det är ju först när C förklarar saker ur sitt perspektiv och hur han upplever mig som jag inser hur illa det nog faktiskt har blivit. Jag har ju blivit så självupptagen i allt detta att jag inte ens märker att jag skadar hela familjen. Så igår när C frågade mig om det verkligen var detta livet jag ville leva så brast det. Han menade på att jag bara blir sämre och sämre ju längre tiden går så han ifrågasatte om detta var vad jag egentligen ville eftersom att jag har tappat mig själv helt. Hur kunde han ens säga så? Självklart vill jag vara här med C och barnen, eller?

Ju mer jag tänker på det desto mer rädd blir jag. Jag älskar ju C så att jag nästan går sönder men barnen har jag aldrig kunnat välja. Dem följde ju med C. Där hade jag ju inget val. Jag ville ha C till varje pris så barnen skulle jag ju bara acceptera. Ni får inte misstolka mig nu. Jag gillar verkligen barnen men mitt största problem är nog att det inte är jag som har valt dem. Han valde att skaffa dem med någon annan. Jag märker ju att ju sämre jag mår desto mer sådana här småsaker är det som triggar mina utbrott och det svåraste är att det går så sjukt fort. Allt kan vara frid och fröjd och så råkar C nämna fel person eller säga fel ord så kan det bara svartna. Detta är väldigt frustrerande då C inte kan förstå hur mitt humör kan svänga så. Jag blir också väldigt frustrerad över att han inte förstår. Så många gånger vi gått igenom detta nu. Jag är ju som jag sagt inte ledsen 24/7 utan jag kan vara glad också. MEN, jag mår kanske inte bra bara för att jag ler. Antar att det är lik svårt att leva med någon som lider av psykisk ohälsa som att lida av den själv. Jag vet inte om jag hade klarat av att hantera C om det hade varit tvärt om. Så jag är väldigt tacksam att C trots all skit han får ta förstå att det kanske inte riktigt är sara som pratar. Jag är också expert på att ”spela” glad när jag måste. Det tror jag att dem flesta av oss är. Men nu när det inte riktigt går längre vill jag ju bara stänga in mig. Jag orkar inte prata med dem nära för då måste jag ju förklara hur jag mår. Antar att allt hänger ihop. För ju längre jag skjuter bort alla som jag tycker om och saknar desto sämre blir jag. Men hur ska jag vända det? Jag blir ledsen för att folk inte hör av sig men det är ju inte heller så att jag tar tag i det. Allt gåt bara i en ond spiral. C säger ofta till mig att jag måste sluta att fokusera på det negativa och hade jag haft en av och påstängningsknapp hade det ju varit super men nu fungerar det ju inte riktigt så. Känslorna finns där och ilskan kommer och det finns inget jg kan göra åt det.

Ni får inte tro att jag inte fattar att jag tänker helt knasigt men vill bara få er att försöka förstå vad som pågår i mitt huvud. Det har också blivit lite terapi för mig själv att få skriva av mig. Så ni som har barn kommer säkert tycka att det jag skriver är helt sjukt medans ni som är i samma situation som mig kanske också har tänkt samma sak när det gäller barnen.

Jag kan ju också se en väldigt tydlig koppling mellan kost och träning och psyket. När jag kom hem från slottet kände jag mig glad igen för första gången på länge. Eller självklart var jag glad innan också men det blev på ett helt annat sätt när man mådde bra i sig själv. Det har jag ju tappat helt idag. Jag antar att bara jag kommer igång så kanske allt annat blir bättre också. Men jag har nu accepterat att jag behöver hjälp för att komma dit. Jag har accepterat att jag är sjuk och jag kommer att ta emot hjälpen som erbjuds för att vi ska komma på fötter igen. För det är inte värt att förlora den jag älskar mest av allt för att jag inte ville ta hjälp. Jag vet ju precis vad jag vill. Jag behöver bara lite hjälp att hitta mig själv igen.