Tänkte att jag skulle dela med mig av något som jag tycker är ganska jobbigt att prata om. Jag har ju pratat lite om att jag tror att jag lider av PMS. Det kanske jag gör men jag tror faktiskt inte att det är det stora problemet. Jag tror att det är ångest jag har. För mig så är ångest ett väldigt ”söndermasat” ord. Varenda människa använder ju nästan det ordet vilket gör att jag har svårt att ta det på allvar. Jag har haft väldigt mycket förutfattade meningar när det gäller psykisk ohälsa eller ångest. Jag antar att det lätt blir så när man aldrig levt med någon väldigt nära som lidit av det. I min värld så finns inte att jag skulle lida av något sådant.  Problemet är bara att något fel är det ju, det har jag ju känt. Jag har ju knappt känt igen mig själv under våren som gått men jag har ju bara tänkt att det har ju varit en stor omställning, inget mer med det.

Det är ju lite saker jag lagt märke till som inte är jag egentligen. Den allra värsta sidan är nog att jag har blivit väldigt utåtagerande. Jag har aldrig tidigare slagit någon på det sättet eller kastat saker på någon så förut. Ja ni läste rätt, i ren frustration och när allt blivit för mycket så har jag varit utåtagerande fysiskt på min C. Detta är ju ett helt sjukt beteende men jag kan inte styra över det. Hade det varit tvärt om hade ju folk sagt att jag borde lämna honom. För när en kille ger sig på en tjej så är det ju katastrof och jag är faktiskt förvånad att han kunnat låta bli att ge igen ibland.

En annan sak är hur fort mitt humör skiftar och hur extremt det blir ibland. Vissa dagar om jag planerat något eller förväntar mig att det ska bli på ett visst sätt och så blir det inte så. Då kan hela min värld falla ihop och det gör den med en stor smäll. Det kan vara en utlösande faktor till mitt utåtagerande beteende. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt riktig ilska men den senaste tiden har jag kunnat bli så sinnessjukt arg. Det bara svartnar och står då C i vägen så får han tyvärr ta smällen. Han säger att han inte bryr sig, att han stänger av när jag börjar hetsa och många gånger är det nog tur det. Det läskigaste är nog att det går så jäkla fort. Jag kan vakna upp och känna mig okej. Så kanske det blir en liten motgång eller att C säger något som kanske egentligen inte är så farligt och så tänder jag till. Det säger verkligen pang. Efteråt blir jag nästan rädd för mig själv. Hur kan jag tappa kontrollen så?

Det sista är att jag gråter sjukt mycket. Såklart i samband med det jag precis skrivit. Jag har ju bara tänkt att det är väl lite mycket precis nu och att det snart går över, för nästa dag kan vara bra igen. Det var först igår jag fick mig en rejäl tankeställare. Det var dag två av en sådan period. Orkade inte stå upp och allt C sa vände jag till något negativt. Han skickade då en lista på en del symptom till mig och frågade hur många punkter som stämde in:

  • Muskelspänningar eller muskelvärk
  • Rastlöshet och oförmåga att koppla av, en gnagande oro
  • Otålighet, känsla att vara på helspänn och uppjagad
  • Klumpkänsla i halsen eller sväljsvårigheter
  • Överdriven reaktion på smärre överraskningar
  • Koncentrationssvårigheter
  • Ihållande irritabilitet
  • Sömnsvårigheter

Shit, jag fick panik och skickade snabbt tillbaka och frågade vad detta var symptom för.  Det Fanns ju ingen punkt här som inte stämmer. Ångest var svaret jag fick tillbaka, ”du lider av ångest Sara”. Vadå ångest? Jag kan inte lida av något sådant. Det har bara varit lite mycket på sista tiden, inget annat men ju mer jag läser symptomen om och om igen så får jag mer och mer panik. Kanske kan detta vara förklaringen till mitt sjuka beteende. Då kommer ju min nästa fråga. Man kan väl inte ha ångest om man är lycklig? Hade det varit någon annan så hade jag antagligen sagt till den personen att ”du fattar väl att det är ångest” men när det gäller än själv så ser man det inte så. En sak vet jag i alla fall och det är att jag behöver hjälp, hjälp för att reda ut detta så att jag kan få ett normalt liv igen. C har sagt länge att jag måste gå och prata med någon men jag har ju försökt få han att fatta att jag inte är deprimerad. Har inte haft en tanke på att det kan behövas av andra orsaker.

Den absolut största stressen som jag går och bär på är vikten. Jag har ju gjort en sjuk viktresa under hösten och vintern och nu har jag ju börjat gå upp lite igen men det finns inte ens ett uns till energi för att ta tag i detta. C tjatar ju på mig hela tiden att jag ska träna. Cykla, gå eller gymmet. Alltid är det något och jag kan verkligen förstå hans frustration men det går verkligen inte. Det har tagit helt stopp. Min kropp är sönderstressad och jag måste ta tag i detta för att kunna varva ner innan det är för sent igen men ju mer han masar desto mer ångest får jag antagligen. För jag blir bara ännu mera anti. Jag har lovat C att på måndag ska jag ringa VC för att få hjälp. Jag behöver hjälp nu. Jag vägrar att falla tillbaka där jag varit förut.

Även nu under tiden jag skriver detta har jag svårt att ta detta på allvar, ångest. Så fort jag börjar tänka lite djupare så får jag panik. Panik för att alla tecken på ångest finns ju där men jag vågar inte gräva i det. Det finns massa saker jag har ångest över. Flyttat från mina nära och kära, jag borde höra av mig till fler än vad jag gör, jag borde hinna hälsa på fler när jag är i Strömstad, barnen, pengar och vikten. Det är ju inga små saker egentligen men jag har svårt att ta mig själv på allvar. Är det någon som känner igen sig som kanske har något tips till mig? Vissa dagar är det tungt att andas, andra dagar är livet ganska enkelt och vissa dagar vill jag inte ens stiga upp ur sängen. Det kommer bara över mig. Jag kan ju inte känna när det kommer. Det bara kommer från ingenstans.

Jag har så otroligt svårt att prata om detta med mina nära. Så istället har det nog blivit lite att jag dragit mig undan. För jag orkar inte förklara, jag orkar inte berätta om mitt mående. Jag orkar inte förklara hur allt går. Jag vet inte om det är att jag är rädd att dem tror att jag är missnöjd med mitt liv för det är jag verkligen inte. Eller för att jag mår så pass dåligt som jag antagligen gör. Sen får jag ju ångest för det också, att jag inte pratar och så fortsätter det antagligen. Jaf vet ju att jag har massa stöd egentligen men jag vet inte i vilken ände jag ska börja, har ju skjutit bort det så länge nu. På ett sätt är det skönt om läkaren skulle ge mig diagnosen ångest bara för att få en förklaring till varför man mår som man mår även om det skulle kännas som ett nederlag. Jag har alltid haft en sjuk prestationsångest. Kanske är det grunden till allt.

Förövrigt tycker jag ändå att denna barnvecka har gått bra. Jag tror dock tyvärr att det är dit energin går. Den lilla energin jag har kvar försöker jag lägga på barnen men sedan är jag helt slut. Det finns inget över till något annat. C säger hela tiden att jag måste hitta någon glädje i livet eller nya mål att nå. Men det är helt tomt. Jag har så sjukt svårt att sätta mål för i grund och botten tror jag aldrig att jag kan klara saker. I mitt huvud är det bättre att inte sätta mål för då kan man inte heller misslyckas. Men det är verkligen inte så jag vill tänka. Jag vill också hitta något som jag älskar att göra. Frågan är bara vad? Jag är ju sugen på att gå tillbaka med fotbollen men tycker sånt är skitjobbigt i en stad där jag inte känner någon. Jag är vilsen och vet inte i vilken ände jag ska börja. Tar i alla fall första steget på måndag, så får vi se vart det leder<3