Äntligen går vi in i en sommarmånad. I Juni verkar det som att allt händer. Massa planer för Juni men inte ett skit i Juli. Vi har till och med fått tacka nej till saker som vi velat göra för att det varit för tight. Varje år i Början av Juni är det en stor brännbollsturnering i Strömstad. Detta är om ni frågar mig en av årets höjdpunkter varje år. Spela brännboll hela dagen och festa på kvällen.  Detta ville jag ju i år ha med mig C på. Så redan i Februari anmälde jag ett lag, några personer var redan givna i laget då medans vissa har vi raggat upp under våren. I år klarade vi oss till kvartsfinal och jag är mer än nöjd med våran insats. Hoppas verkligen att alla i laget vill vara med nästa år igen.

På kvällen var det precis som jag skrev utgång och förfesten blev hemma hos Carolina. Allt var skitkul och alla var fulla och glada. I alla fall så långt. Som vanligt så tappar man ju ofta bort varandra när man går ut ett helt gäng men jag lyckades att hålla hårt i C i alla fall som enligt mig hade druckit alldeles för mycket. Jag vet ju att han har ett dåligt förflutet när han väl dricker alkohol men det har gått jättebra alla gånger vi gått ut tidigare. Denna gång gick det dock inte lika bra. Allt började med att vi skulle köpa mat och vips så var C helt borta. Vi var i en stad han inte kände till och han hade heller ingen mobil. Jag fick panik. Jag letade i alla fall i 10 minuter men det kändes som en hel evighet. Utestället vi var på ligger ju i en hamn så det är ju vatten i princip åt vilket håll man än går så det kan ju snabbt hända olyckor. Tillslut kom han gåendes och det bara svartnade för mig. Han fick en rejäl avhyvling eftersom att han bara försvunnit. I efterhand så förstår jag att det var detta som triggade honom men det var inte den förklaringen jag fick när han skällde ut mig där och då. Jag kommer inte gå in i detalj på vad han hetsade om men jävligt onödigt var det. C är en grubblare i vanliga fall så då kan ni ju kanske tänka er hur han blir med alkohol i kroppen. Tror vi gick och lade oss kl 04.30 den kvällen. Jag tyckte att vi kunde ta allt dagen efter men han skulle prompt diskutera allt där och då. Så dumt för jag visste ju också att detta skulle han komma att ångra dagen efter men det gick ju som sagt inte att prata vett i honom. Det som sårade mest var nog när han sa att jag inte hade någon respekt gentemot honom. När det gällde barnen så tyckte han att jag inte förstod. Att han varje dag han inte är med sina barn saknar dem. Han tyckte att jag är nonchalant när han pratar om sådana saker. Att han tycker att det är jobbigt att jag inte saknar dem som han gör. Jag blir väldigt ledsen när han säger sådana saker. Även om jag vet att han är full så tar jag åt mig. För det är något jag tänker på ganska ofta. Borde jag sakna dem mer? Borde jag älska dem som mina egna barn nu? Jag känner mig stressad. Stressad att han inte tycker att vi är den familjen han ser framför sig men hur lång tid tar det egentligen att älska någon annans barn? Jag vet att det inte finns något vettigt svar på den frågan. Allt är ju individuellt men detta går jag och tänker på nästan dagligen. Sen ska ni veta att jag känner verkligen sjukt stor skillnad redan med barnen och självklart saknar jag dem ibland. Mitt största problem är nog att jag är så orolig som människa. Jag sover t.ex. väldigt oroligt på nätterna, vaknar för minsta lilla. Så jag vet ju att den veckan vi har barnen kommer jag sova pissdålig och det är nog det jag tycker är det jobbigaste med att ha barnen. Är någon av barnen hostig, ja då vaknar jag varje gång. C säger att jag ska slappna av och ta det som det kommer men det funkar ju inte riktigt så. Allt har sin tid och jag hoppas verkligen att han respekterar min tid. Trots det jag skrivit så har juni känts som en riktigt bra månad när det gäller barnen. Jag känner verkligen att dem tyr sig till mig nu, särskilt Nellie, pappa duger inte riktigt längre och hon är ju så mysig. Så nu har jag faktiskt kommit så långt att jag känner en tomhet när dem inte är hos oss. För C vill ju inte kramas 24/7 och när inte Nellie är i närheten och vill mysa så är det tomt.

Den 11 Juni visades hemmafinalen på tv. Jag och C kunde äntligen gå ut med att vi var ett par. Som jag hade väntat. Enda sedan oktober när jag kom hem så hade jag gått och väntat på detta. Jag ville ju visa hela världen att han är min, min prins och bara min. Att han valde mig av alla, för precis så känner jag. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som lyckades hitta honom inne på slottet. Han har verkligen vänt mitt liv upp och ner på alla möjliga sätt. I samband med finalen så startade jag ju upp denna blogg. Jag kände att jag var tvungen att ventilera allt som hänt. Jag vet ju att jag inte är ensam om detta även om sättet jag träffade C på är lite annorlunda så tror jag att jag kan nå ut till väldigt många som känner igen sig som bonusmamma. Vi ville även göra något gemensamt så vi startade även upp vår youtubekanal i samband med detta. Kanalen heter ”sara och Christoffer” och där är tanken att vi ska dela med oss av våra resa när det gäller kost och träning och lite annat. Så där får ni också titta in och kika.

C hade ju som många kanske redan vet laddat för vätternrundan under våren. För mig var detta helt sjukt, jag kunde inte förstå hur man skulle vilja utsätta sig för något sådant, särskilt inte när man inte cyklat något större tidigare. C startade vid 02.30 natten till lördagen och jag kan väl helt ärligt säga att jag hade ångest över detta. Hur kan man bli så beroende av en människa? Jag förstod ju att detta skulle bli någon form av rekord i hur länge vi inte skulle prata med varandra. Jag vet inte vad som var värst. Att inte ha honom bredvid i sängen? Att inte höra hans röst på en väldigt massa timmar? Eller att inte alls veta hur han mådde under cyklingen. Jag spenderade i princip hela den dagen med hans mamma och hon skrattade bara åt mig. Kunde inte förstå hur jag kunde sakna honom så mycket under den tiden. Jag kommer aldrig att kunna förklara för någon hur jag känner för C. Jag vill vara i hans närvaro hela tiden. När jag inte är med honom så tänker jag på honom. Folk får kalla det sjukligt och det kanske det är men jag känner mig inte alls hel utan honom <3

Vätternrundan klarade han i alla fall med bravur. Han ringde faktiskt när han hade 9 mil kvar och det var en sådan lättnad att höra att allt gick bra och att han lät precis som vanligt. Då förstod jag att han skulle greja detta. För det var ju såklart också en oro. Vad hade hänt med C om han hade misslyckats? Nu gjorde han inte det och jag hade inte kunnat vara stoltare. Shit vilken resa han har gjort sedan jag träffade honom första gången.

Det har även varit lite drama med barnens mamma senaste veckan. Ingen big deal men jag hatar verkligen drama. Jag har nog med allt vad det gäller mig själv och vår familj. Jag har inte tid att tänka på sådant trams. Ta tag i saken och säg vad du vill och så får det vara bra sen, inte ta en massa omvägar och inte få något vettigt sagt. Kommer inte att gå in jättemycket på sådana här saker av respekt för barnen men det är tyvärr en ganska stor del av mitt liv och jag låter mig påverkas alldeles för mycket av det.

Jag har ju redan skrivit ett helt inlägg om midsommar i Strömstad men måste bara lägga till vår sista dag. Den spenderades på stranden med bad och krabbfiske. Jag har nog aldrig sett en människa så äcklad av krabbor som C var. Så kul att se, hahaha.. Barnen hade det i alla fall bra och vi avslutade vår resa på absolut bästa sätt.