Februari hade kommit och det hade blivit dags att tömma lägenheten för att flytta till Linköping. Eftersom att vi fortfarande bodde hos hans föräldrar så fick jag provisoriskt ställa alla mina saker hos en av hans kompisar. Tur att han knappt hade några möbler. Annars hade det aldrig fått plats. Även om flyttlasset gick så hade jag nog svårt att förstå vad som hände. Har man bott i samma stad i nästan 27 år och i princip aldrig sett något annat så var det svårt att ta in att det är i Linköping jag ska spendera resten av mitt liv, eller i alla fall väldigt länge. För vem vet. Kanske vår väg tar oss till Strömstad en vacker dag. Flytten gick smärtfritt och vi fick såklart hjälp av nära och kära. Vet inte vad jag hade gjort utan dem.

Väl i Linköping så var det dags att börja jobba på Nordic wellness. Anläggningen jag skulle vara på öppnade inte förrän i slutet på mars men för att inte stå som helt ny då så hade jag upplärning innan. Den 13-14 februari gjorde jag även mina två sista dagar på salongen hemma i Strömstad. Väldigt vemodigt eftersom att detta är en arbetsplats jag trivts väldigt bra på. C va också ganska bitter över att jag valde att åka iväg till Strömstad på just alla hjärtans dag men de fick bli så. När jag och tre tjejer står på salongen kommer det in en tjej med en liten bukett. Vi tittar på varandra allihop och jag tror att vi alla tänker samma sak. ”vem ska få bukettet”?. Jag blir såååå glad när hon frågar efter Sara. C har alltså ringt och fixat blombud från Linköping. Jag har verkligen hittat en romantiker även om han påstår att han inte är det. Eller han säger att han inte varit det men att allt är annorlunda med mig. Jag tror verkligen att det kan vara så. Att man kan bli en bättre människa med rätt person.

Under denna tid började jag må ganska dåligt. Inte psykiskt utan fysiskt. Jag kände inte alls igen kroppen. Dock så kände jag igen symptomen. Jag kände mig gravid. Jag hade ju gått på p-piller sedan jag kom ut från slottet men valde att sluta med detta inför invägningen i Stockholm. Insåg väl att jag var sjukt känslig mot hormonerna och var ännu mera känslig än vanligt hela tiden. Nu kan man ju nästan tro att jag inte vet hur barn blir till med tanke på att vi fortsatte att ha sex efter att jag slutade med tabletterna. Så var såklart inte fallet utan det var bara rent slarv.

Jag tog ett test och det visade positivt. SHIT, vad gör jag nu?! Tyvärr så har jag gjort aborter tidigare i mitt liv. Det är absolut inget jag är stolt över men det har helt enkelt inte varit rätt vilket jag är väldigt glad för idag för annars hade jag aldrig kunnat vara med C idag. Jag visste ju att C ville ha flera barn men detta var ju alldeles för tidigt samtidigt som jag hade sagt till honom att blir jag gravid så kommer jag inte att göra en abort till. Så hur skulle vi göra? Jag vågade ju inte heller berätta detta för någon för ingen skulle ju förstå att jag ens övervägde att behålla det. Många tankar gick men det jag tänkte allra mest på var att om det skulle ta slut och vi har barn ihop så är jag fast i Linköping sen. Där och då bestämde jag mig. Att vad jag än skulle gå och grubbla på när det gällde vår framtid tillsammans så skulle jag aldrig mer tänka ”Tänk om..” Självklart kan man inte vara hur naiv som helst men jag kände att jag inte ville leva så. Jag var med C för att jag ville leva resten av mitt liv med honom. Punkt. Tyvärr så behövde vi inte fundera så länga på graviditeten för i slutet av februari fick jag ett missfall. Jag minns att vi var lite deppiga båda två men vi visste ju egentligen att detta nog var det bästa just nu men jag älskade ändå känslan av att bära vårat barn. För hur mycket C än säger att vi är en familj så kommer jag aldrig att bli deras mamma. Jag skulle aldrig på något sätt försöka konkurrera ut henne. Jag är ju själv ett skillsmässobarn från tidig ålder så jag vet hur viktigt det är att alla parter är delaktiga. Däremot så kommer jag försöka till det yttersta för att bli en så bra förebild som möjligt för barnen.

Den 1 mars var det dags för inflytt i vår lägenhet, äntligen. Vi hade sett fram emot detta så länge och det var så skönt att känna att vi skulle starta ett liv ihop. Det fanns också mycket rädsla från mitt håll. Nu hade vi ju inte hans mamma som vi kunde luta oss tillbaka på när det gällde barnen. Nu skulle vi klara det helt själva. Mamma kom på sitt första besök till Linköping denna helgen och hjälpte oss att komma i ordning. Tur var väl det annars hade vi aldrig blivit färdiga.

Stackars C har fått ta ett så stort ansvar. Den första tiden tog han allt vad det gällde barnen och han fick tyvärr ta en hel del skit av mig. Ena stunden gick det jättebra och i nästa var jag tvungen att fly och antingen stänga in mig på rummet eller lämna lägenheten en liten stund. Vissa dagar hatade jag att han hade barn. Hur kunde han vara så dum att han hade skaffat barn med henne? Hade han skaffat dem så kunde han fan få ta allt jobbet med dem själv för att se vad han hade ställt till med. Detta är inget som är särskilt roligt att skriva om men jag har lovat mig själv att vara ärlig. Många kanske förstår mig i situationerna som jag tar upp medan vissa antagligen kommer att tycka att jag är en hemsk människa. Hemsk kanske jag är och det tycker jag såhär i efterhand också men jag visste inte bättre. Att gå från att bo ensam till att bli en familj på 4 personer varannan vecka har varit en sjukt stor omställning och den har varit allt annat än lätt. Då ska ni veta att under mars månad jobbade jag ju båda natt och dag, så redan där var det ju kört för jag var så sjukt trött hela tiden. I början när vi var ihop så vågade jag aldrig riktigt prata med C om varför jag blev som jag blev. Jag kunde ju inte säga rakt ut att jag hatade att han hade barn och att jag ville straffa honom. Jag märkte ofta på honom att han blev ledsen för att han trodde att jag inte skulle klara av det och vilja åka hem igen. Men jag kan säga att hur jobbigt det än har varit och fortfarande är så har jag aldrig haft en tanke på att lämna dem. Dem är min familj allihop och jag vill leva med dem men jag antog att jag måste vänja mig först. Jag hade dock lite panik för jag förstod ju att C såg framför sig en lycklig familj där allt gick som en dans på rosor och så hade han hittat en tjej som hade svårt att acceptera barnen. Jag är ju inte vad man kallar en ”barnmänniska” så jag antar att det kanske tar lite längre tid för mig. Jag önskar att det fanns en manual på hur det ska vara. Att efter si och så många veckor så ska jag ta så mycket ansvar men det finns ju tyvärr inte.

I slutet på mars så blödde jag fortfarande. Förstod inte. Jag kunde gå och vara blodfri en dag till att nästa dag få kraftiga menssmärtor och blöda massvis igen. C var på mig att kolla upp detta men jag drog såklart ut på det. Efter över 6 veckor efter missfallet gav jag upp och fick åka in till akuten. Testet visade fortfarande positivt. Neej….. Kroppen hade inte själv klarat av att ta bort det så domen blev att jag var tvungen att göra en abort också. Tankarna börjar ju komma direkt. Hade jag blivit straffad för mina tidigare aborter? Skulle jag inte kunna bli gravid nu? Även om det är vanligt så var jag ledsen över missfallet. Det blev ju inte bättre av att allt blev så himla utdraget. Jag blödde i ca två månader totalt, helt galet. Mitt uppe i allt detta blev det äntligen offentligt att jag var med i Biggest loser. Nu fick jag äntligen vara öppen med en del av resan men det fanns ju så mycket mer jag ville berätta för allt och alla men det fick vänta några månader till.

Samtidigt som det var väldigt skönt att det äntligen blev offentligt så var det också väldigt läskigt. Efter finalen i januari så hade jag blivit ganska bekväm och föll ganska fort in i gamla vanor, kanske till och med lite värre. Jag hetsåt. Jag kunde inte nöja mig med en chokladbit utan det var tvunget att vara chips och dipp till också. Dem där sista 10 kilona som jag hetsbantade hade jag snabbt gått upp igen. Egentligen så var de väl inte så konstigt med tanke på metoden jag gjorde det på. En långsam stabil viktnedgång är den mest hållbara. Inte hetsbanta som jag gjorde.