December hade passerat och tiden gick så otroligt fort. Finalen skulle gå av stapeln den 31/1 i Stockholm så nu gällde det att lägga in en sista växel. Det var i alla fall vad jag borde ha gjort. C slet som vanligt med att försöka peppa mig. Jag var absolut inte omotiverad men för mig blev allt med flytten och det nya jobbet mer i fokus än tävlingen. Självklart fortsatte vi att bråka om detta. Han kunde inte förstå att jag kunde sumpa chansen medan jag tyckte att jag ändå var duktig. Träningen hade jag i detta läge tappat helt. Jag gick lite promenader. C var duktig och spenderade mycket tid på gymmet men jag fick dödsångest bara av att höra ordet gym. Jag verkligen hatade det och ju mer han tjatade desto mer ångest fick jag.

Jag hade ju förstått att C hade ett kontrollbehov och svartsjukan har jag ju redan varit inne lite på. Han varnade mig ju också ett flertal gånger om hur han varit i sitt tidigare förhållande. Fanns det en diskussion så visste han att han skulle vinna den eftersom att han lite har talets förmåga. Så har du ingen koll blir du snabbt överkörd. Allt detta gjorde nog att jag gick in lite i försvar så fort han var på mig om saker. Jag gick i försvar direkt för mig skulle han minsann inte köra över. Så ofta överreagerade jag nog men allt detta var ju så nytt för mig. Jag visste också att nån gång kommer han att försöka sätta mig på plats för det var så han sagt att han var. Han skulle veta bäst och va den som hade sista ordet. Detta beteende tyckte jag faktiskt inte att jag märkte nåt av. Han hade verkligen förändrats. Fick fortfarande ofta höra från hans nära att han hade ändrat sig totalt. Han hade blivit lugnet själv. Jag däremot kunde inte känna igen min ilska som ofta uppkom. Jag antar att det finns en gräns för hur mycket en människa kan klara av på en gång. Tyvärr så har mitt beteende idag nästan blivit värre. Tänk vilken tur att C är så förstående, annars hade det aldrig varit vi idag för det är inte många som hade klarat av att ta all skit som C har tagit. Antagligen så såg han bortom allt detta och såg hur jag kämpade med allt. Tävlingen, flytten och att jag skulle ställa in mig på att bli tvåbarnsmamma varannan vecka. Detta skulle komma att bli den tuffaste utmaningen av dem alla.

I början på januari började jag på Cirkle k i Linköping. Detta var en nattjänst på halvtid så jag jobbade tre nätter i rad och sedan var jag ledig i sju dagar. Jag hade fortfarande kvar lägenheten i Strömstad. Jag var i princip i Linköping hela januari men två dagar åkte jag tillbaka för att jobba på salongen. Jag ville ju inte sluta tvärt utan jag ville ju avsluta på ett fint sätt och säga hej då till mina kunder och runda av där hemma. När jag var hemma så passade jag även på att packa så mycket det bara gick. Vi hade nämligen bestämt att helgen efter finalen skulle flyttlasset gå från Strömstad till Linköping så tiden var knapp. Vår lägenhet skulle vi ju som sagt få förste mars så jag bodde ju med C hemma hos hans föräldrar. Dem har verkligen ställt upp för oss. Dem bjöd in mig i deras hem så att allt detta blev möjligt. Hade dem inte varit så inbjudande hade detta inte gått ihop sig.

Under tiden som allt annat hände så kollade jag lite efter ett till jobb, halvtid kunde jag ju inte leva på och ju mer jag började få insikt i hans ekonomiska bakgrund så förstod jag att mer pengar behövdes. Det tog inte alls lång tid innan jag lyckades få en tjänst på 75% på Nordic Wellness. Dem skulle i mars öppna en ny anläggning och behövde personal. Eftersom att det snart var final och flytt så skulle jag börja i mitten på februari.

Jag vet inte riktigt vad som hände men när det var två veckor kvar till finalen så blev jag taggad till tusen. Detta kan jag ju såklart tacka C för. Vet inte vad det var som gjorde att jag just denna gång bestämde mig för att detta skulle jag klara. Kosta vad det kosta vill. Vi ströp dieten helt. Äggfasta i 10 dagar sedan skulle jag bara dricka vatten dem sista 4 dagarna bara för att tömma mig helt. För er som inte vet vad äggfasta är så åt jag bara ägg och drack vatten. Dem första dagarna hade jag majonäs och salt på men de sista dagarna tog jag även bort detta. Detta var extremt tufft. Jobbade ju även natt några dagar under denna period och mitt gamla jag hade ju velat äta för att hålla sig vaken. Så att gå på äggfasta samtidigt som jag jobbade natt var riktigt tufft. Som tur var så hade jag ju C. Jag har aldrig träffat någon som kan hålla motivationstal som han. Han kunde verkligen få mig att tro att jag skulle kunna uppnå vad som helst. Det hängde ju bara på hur mycket jag vågade tro på mig själv. Eftersom att jag hade tappat en hel del sedan innan så såg jag snabbt resultat på kroppen. Det var den enda anledningen till att jag orkade fortsätta. Varenda dag ville jag ge upp. Det var tyvärr så att en dag gick det inte längre.  Jag skulle åka och hämta C på jobbet men på vägen dit stannade jag på ica och köpte en 200g chokladkaka. Jag satt i bilden och kastade i mig hälften. Resten kastade jag så att inte C skulle se vad jag hade gjort. Jag kommer ihåg att jag kämpade för att skölja ur munnen med vatten så att han heller inte skulle kunna känna lukten av choklad. Detta beteende är ju helt sjukt. Jag är verkligen sockerberoende uti fingerspetsarna. Trots svackan så tog jag mig upp på banan igen och jag körde in i det sista.

De två sista dagarna försökte vi oss på det där med bastu. Jag HATAR att basta kan jag ju tillägga. Så detta var tufft. Ännu värre eftersom att jag var svimfärdig hela tiden redan innan bastun. Han hade koll hela tiden. Släppte aldrig min sida. Han i princip bar runt på mig dem två sista dagarna, en riktig gentleman. Finalen spelades in på en onsdag men vi åkte till hotellet redan på måndagen. Tanken från början var att jag skulle ta bussen och att C skulle komma på tisdag kväll men han ville inte släppa mig ur sikte så han följde med mig.

Hur kul det än var att se alla igen så kommer jag ihåg att jag var helt i min egen bubbla. Jag mådde ju inte heller jättebra på måndagen när vi sågs allihop innan frisören. Jag hade svårt att fokusera och lyssna på vad alla andra sa till mig, jag hade fullt fokus på mig själv. Hade till och med svårt att glädjas med alla andra över allas framgångar. Jag måste verkligen sett ut som ett spöke. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha C nära hela tiden. Så under den tiden jag satt hos frisören och han gick iväg och tränade så hade jag panik.

Även om finalen spelades in på onsdag kväll så skedde själva invägningen på tisdag morgon, som tur var. Precis som innan så fick man inte veta vad man vägde så nu skulle man gå en dag i ovisshet. Jag kan säga att en hotellfrukost aldrig smakat så gott. Jag åt bacon och pannkakor med chokladpålägg. Det var inte mycket jag fick i mig men det smakade gudomligt, sockermonster som jag är. Under hela för och eftermiddagen var vi i studion. Jag kommer faktiskt inte jättemycket ihåg vad vi gjorde. Det är tyvärr ganska svart från dagarna i Stockholm men jag antar att vi gick igenom allt som skulle hända dagen efter under inspelningen. På kvällen åkte jag och C en snabbis för att hälsa på min familj och vänner som kommit för att heja på mig. Dem hade ju inte sett mig på länge så det var väldigt kul att se deras reaktioner, mammas var nog bäst, hon slutade ju aldrig titta på mig. Detta är något som jag egentligen haft väldigt mycket ångest över, allas förväntningar. Ibland undrade jag för vems skull jag gjorde detta.

Finaldagen. Samlingen var tidigt på morgonen för att vi skulle hinna med allt innan inspelningen. Smink, hår, styling och fotografering. Det var längesedan jag kände mig så fin. Lyx att bli sminkad och stylad av ett sånt team. I detta läget va jag så sjukt nervös. Dels över vad man hade gjort för siffra men också att man skulle ut på scen och visa upp sig för alla. Även om jag kände att jag gjort ett sjukt bra resultat så var jag ganska säker på att Pernilla skulle ta detta. Hon gick ju ner 35 kg bara på slottet. Det var nog tyvärr lite då jag gav upp i höstas, när jag fick veta att hon inte gått till final, utan att jag skulle möta henne i hemmapriset. Jag var mest nyfiken på vad jag själv hade lyckats åstadkomma under denna tid. Tiden på scenen är ganska svart precis som mycket annat. Jag kommer ihåg att jag i princip inte får fram ett enda ord när Anna försöker prata med mig på scenen. Jag fick också höra efteråt att jag såg väldigt sammanbiten ut. Jag minns att jag inte alls tyckte det var kul, jag kände att jag inte ens hade ork att le. Ingen aning om varför men det var så det kändes. Jag ska också ha sett väldigt ledsen och sammanbiten ut när det stod klart att Pernilla vann. Detta kan jag inte heller förstå riktigt för jag visste ju att hon skulle ta detta. Min egen våg stannade på 72 kg. Jag hade gått ner 33,5 kg och 10 kg av dem var på dem två sista veckorna. Jag hade aldrig klarat detta själv. Hade jag inte haft C så hade jag legat kvar på 82 kg. Han fick mig att tro på mig själv igen på ett sätt som ingen annan lyckat med förut. Jag undrade verkligen vem han pratade om när han beskrev sig själv. För det var inte den C som jag hade lärt känna.

Folk får tycka och tänka vad dom vill om C men jag har nog aldrig träffat någon så omtänksam och som sagt så mycket fina saker till mig. Vi har bråkat sjukt mycket men vad gör det när man blir så älskad resten av tiden. Vi bråkar ju inte för att vi hatar varandra utan vi bråkar snarare för att vi älskar varandra så mycket. Det blir så mycket missförstånd när man är så rädd för att förlora någon. För det är nog den allra starkaste känslan när man tycker om någon så mycket, det är att förlora dem igen. Detta tror jag att vi båda kände likadant så det blev bara helt fel ibland. Trots att C precis hade gått ifrån ett långt förhållande där dom delade två barn ihop så kände jag aldrig att han skulle gå tillbaka. Detta för att han var så himla duktig på att hela tiden berätta vad jag betydde för honom. Detta ska han ha en stor eloge för. Självklart hade han också sina perioder och jag hade svårt att acceptera dagarna när han inte ville vara nära. Men vi pratade igenom det också och jag kunde förstå honom. Man blev ju bara så rädd direkt att han inte tyckte om mig längre. Jag tror också att jag blev en tankeställare för honom. Jag tolererade aldrig att han helt plötsligt bara var sur. Jag ville att han berättade vad som var problemet och sedan blev det oftast bättre. Han tänkte säkert inte på hur han betedde sig utåt och jag fick känslan av att det inte riktigt varit någon som varit på honom om det tidigare. Han hade nog fått köra sitt race utan att någon vågade säga ifrån.

Våra medtävlande vann pengar men jag och C vann kärleken och äkta kärlek varar för evigt<3