Om jag inte redan va fast innan så var jag det garanterat efter första helgen. Han har ju hela tiden sagt hur oromantisk han är. Att han inte gillar kramar och närhet. Han är verkligen tvärt om. Han hade tagit mig med storm. 

Det fanns ju dock ett ganska stort problem, distansen. Vi hade ju 45 mil emellan oss. Under november månad så var jag helt ledig från jobb. Jag hade tagit ledigt lite extra just för att kunna fokusera på mig själv och landa hemma igen. Det fanns även lite småhinder som gjorde att vi inte kunde ses hela tiden. En av sakerna var att C bodde hemma efter uppbrottet från barnens mamma så jag kunde ju inte bara klampa in i deras hem och bo där som jag aldrig träffat. Det hade ju varit stor skillnad om han hade haft eget. Sen var det ju barnen. Dem hade han ju varannan vecka och han ville ju inte introducera oss det första han gjorde. Han ville veta att detta skulle bli seriöst först. Detta var ju fullt förståeligt samtidigt som jag kände att men vadå, känner du inte det jag känner?

Eftersom att jag var ledig så blev det mest naturligt att jag åkte mest till Linköping. Eftersom att C jobbade måndag till fredag varje vecka så skulle det ju bli så kort tid om han kom till mig. Så för att få så mycket tid som möjligt så åkte jag dit, oftast redan på onsdagen eller torsdagen.

Samtidigt som jag svävade på moln med allt som hände så hade jag verkligen ångest. Ångest över tanken på att om jag skulle leva med C så skulle jag behöva lämna allt och alla där hemma. Vad skulle jag säga till familjen och vad skulle jag säga till Carolina. När jag tänkte på min syster Elin och min bästa vän Carolina så kändes det som att jag svek dem. Jag har ju alltid funnits vid deras sida och nu hade jag känt en kille i några veckor och var beredd på att dra. Jag kommer ihåg att jag kände att jag inte kunde prata med så många om detta. För det kändes som att alla skulle tycka att det gick för snabbt och att ingen skulle förstå. Hur snabbt kan man egentligen börja älska en annan människa? Tänk att om det ändå hade funnits någon bra mall över hur det ska se ut och att det fanns en gräns för hur snabbt saker fick gå. Tyvärr så finns ju inte detta utan jag valde att lita på mitt hjärta.

Redan i slutet på november hade vi bestämt oss. Jag skulle flytta till Linköping och vi skulle starta ett liv tillsammans där. Jag hade i detta skede inte ens träffat barnen än. I min värld så spelade det ingen roll. Jag älskade C så otroligt mycket så det enda jag tänkte var att det finns inget som vi inte löser. Jag förstod att det skulle bli tufft. Jag var för det första ingen ”barnmänniska” och skulle jag verkligen orka med barn, inte ett utan två barn som inte är mina egna. Många frågor fanns men det spelade ingen roll. C hade tagit mitt hjärta och min plats var hos honom vad det än skulle innebära.

Att det skulle bli jobbigt förstod jag, men jag kunde inte ens ha föreställt mig hur jobbigt det faktiskt skulle bli.

I december började letandet efter lägenhet och jobb. Lägenhet är precis som i Strömstad inte det allra lättaste att hitta. Så vi var till och med inne på att köpa lägenhet. Jag hade dock ett ultimatum. Jag skulle inte flytta om jag inte hade ett jobb. I samma veva lade Cirkle k ut en nattjänst som jag såklart sökte. Jag tänkte att detta kunde jag ju och tog min chans och sökte jobbet. I december började jag även att jobba igen hemma i Strömstad. Detta ledde ju till att det blev svårare för oss att ses. I början av december fick jag ju även träffa barnen för första gången. För mig blev ju detta verkligen en bekräftelse på att han kände samma som mig.  Även om han var väldigt duktig på att berätta för mig hur mycket han tyckte om mig så var ändå detta någon form av bekräftelse. Känslorna att få träffa barnen var många. Jag tog verkligen ett stort kliv bakåt och bara observerade mestadels av tiden. Kom barnen till mig så gjorde dem det men jag ville se hur allt gick till och hur dem var. Jag fick se helt nya sidor av C också. En ansvarsfull pappa som verkligen gjorde ett jättefint jobb och verkligen älskade sina barn. Frågan var ju bara hur skulle jag klara av två barn? Jag hade verkligen noll erfarenhet och hade aldrig ens bytt blöja förut. Den första jobbiga känslan jag hade angående barnen var att han lät dem sova i sängen. Nellie hade en egen säng men Neo sov alltid i våran säng. Det kanske låter konstigt men jag tyckte att detta var skitjobbigt. Kanske inte första gången men det blev värre sen. Också när vi diskuterade lägenhet och vart barnen skulle sova så ville han ha varsin säng till dem i vårat sovrum. Detta sa jag nej till. Det är en sak om dem inte kan sova och kommer in på natten och lägger sig hos oss men sängarna ska inte stå i vårat rum. Barnen skulle nog bli den tuffaste prövningen hittills i mitt liv. För C hade jag kunnat göra allt och detta skulle verkligen bli en tuff resa.

Jag fick hela tiden höra av hans föräldrar hur mycket dem gillade mig och hur mycket positiv påverkan jag hade på C. Han hade blivit så lugn. Innan var han en rastlös själ som hela tiden skulle synas och höras och med tanke på hans förflutna med barnens mamma så var han innan väldigt ledsen och nere. Jag kände själv också väldigt stor skillnad. Han var inte samma kille som jag träffade på slottet. Min C var inte längre en trasig själ. Han höll på att bli hel igen.

Jag har ju tyvärr ett väldigt dåligt minne men jag minns ett samtal så tydligt. Jag ringde C för att berätta att jag fått jobbet på cirkle k men det var inte allt. För när jag berättat detta säger han ”va, va bra för vi har fått lägenhet” Allt klaffade verkligen. Lägenheten skulle dock inte bli vår förrän 1 mars och jobbet började i januari men jag skulle få bo tillsammans med honom hos hans föräldrar så länge.

Shit vad snabbt allt hade gått. Hur skulle jag berätta detta för alla? Att jag skulle lämna Strömstad för nya äventyr och ett helt nytt liv i Linköping. Det gick faktiskt bättre än väntat. Vissa tyckte till och med att detta var det bästa som skulle kunnat hända mig. Jag kommer ihåg att jag grät när jag berättade det för min mamma och min syster. Det var en så sjuk tanke att jag skulle lämna dem. För lämna var precis det jag kände att jag gjorde. Lämnade dem i sticket.

Sen var det ju även dags att säga upp mig från jobben i Strömstad. Pernilla som var min partner på slottet visste ju redan allt som hände så för henne kom det inte direkt som en chock. Sen var det salongen då, det tyckte jag va skitjobbit. Jag kommer ihåg att jag grät då också. Men även min chef där sa att det var väntat. Hon förstod ju också att jag var tvungen att flytta på mig om jag skulle vilja vara med C. Jag måste ändå säga att överlag så tog alla det väldigt bra. Även om nog dem flesta tyckte att det gick lite för fort så var det ingen som sa något vilket var skönt.

Det var ju även dags att tänka på allt runt om. Min lägenhet, bilen och min katt. Jag hade bestämt mig för att jag skulle hyra ut min lägenhet i andra hand. Bilen tänkte jag sälja för hade aldrig vågat köra den enda till Linköping. Men min kisse Lenny var det värsta. Han är ju en väldigt stressad katt och gillar inte andra djur så mycket och han vill gärna ha det lugnt och stilla. Så vad skulle jag ta mig till. Han kunde ju inte följa med mig till Linköping där det fanns två helvilda barn. Jag ville ju inte heller lämna honom till vem som helst och avlivning fanns ju inte på kartan. Så en dag så löste sig även detta. Mitt ex som jag skaffade honom med kunde tänka sig att ta honom. Vilken lättnad för där visste jag att han skulle få det bra.

Det hände ju så sjukt mycket i december. I början av månaden fick C träffa mina föräldrar för första gången. Jag och C köpte ju en bil ihop. Vi kände väl båda två att vi behövde något vettigt eftersom att vi förstod att det skulle bli en del turer till Strömstad. Sen firade faktiskt C jul hemma hos mig. Han hade inte barnen så han bestämde sig för att åka till mig istället. Så nyår firade vi i Linköping tillsammans med barnen.

Det låter ju som att livet var en dans på rosor. Det var det men det fanns en hel bakom detta också. Jag har nog aldrig bråkat så mycket med en partner förut. Det var två saker som vi oftast började bråka om. C var väldigt svartsjuk och detta gick ofta ut över mig. Han var trasig sedan sitt tidigare förhållande och jag var inte alls van vid detta så vi klickade inte alls på det planet. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel och han kunde inte förstå att jag inte förstod, vi tänkte helt olika med det mesta inom detta ämne. Jag fick liksom ta smällen från hans och barnens mammas förhållande. Ett bra exempel är när jag fick ett sms från en killa jag träffat tidigare i mitt liv. Jag hade inte raderat hans nummer ur min adressbok. Då gick han i taket. Jag hade ju tydligen sagt att jag rensat bort allt sådant från telefonen. Jag hade ju gått igenom snapchat och sånt som jag använder dagligen men jag hade ju inte haft en tanke på att gå igenom addressboken. Där har jag ju personer från flera år tillbaka som jag inte ens tänkt på att jag har. Jag kollar ju aldrig igenom den. Så detta blev en jättegrej. Ingen av oss gav sig och C har en tendens att låta väldigt arg och dömande direkt när det gäller sånt här. Jag kommer ihåg att det gick så långt att jag drog. Inte från staden men jag va tvungen att komma ifrån allt. Jag har nog aldrig varit så arg i hela mitt liv. Jag har ju alltid sagt att jag är en person som inte kan bli arg. Jag blir bara sur och grinig men jag kände inte igen mig själv längre. Sådana här fighter hade vi flera stycken. Varje gång blev jag lika arg. Jag har funderat så mycket kring detta. Det enda logiska jag kommit fram till är att jag älskar C så otroligt mycket. Jag har aldrig känt såhär förut. Det måste vara därför alla mina känslor blir så förstärkta. Det var nog också mycket att allt C sa tog jag så himla hårt. Vare sig han berömde mig eller kritiserade mig. Kritik tog jag otroligt hårt. Jag ville ju verkligen vara perfekt i hans ögon så när kritiken kom så klarade jag inte av att ta den. Även om jag behövde höra det.

En annan sak som vi bråkade om ett antal gånger var min motivation. Tävlingen pågick för fullt och jag hade redan nu blivit lite bekväm. Jag har heller aldrig varit någon större tävlingsmänniska och jag har alltid haft svårt att sätta mål och nå dessa. Här var vi helt olika. C som tyvärr inte fick vara med och tävla om hemmapriset var på mig hela tiden. Han är en tävlingsmänniska uti fingerspetsarna. Även om jag är så otroligt tacksam idag för allt slit han lade ner på mig så gjorde detta mig så arg ett flertal gånger då. Jag tyckte att han begärde för mycket av mig och jag var inte beredd att gå så extremt som han ville. Jag vet att jag tänkte så många gånger att han levde ut tävlingen genom mig. Att bara för att han själv inte fick vara med så skulle jag vinna detta för att han skulle få cred för detta. Tänk så dum jag var. Jag ser ju det nu men shit vad skit han fick ta. Vet inte hur många gånger jag bara skrek, grät och sedan flydde. Jag orkade verkligen inte. För mig hände ju ALLT på en gång. Inte nog allt det med biggest. Jag hade hittat mig min drömprins och försökte förbereda mig mentalt på att lämna allt och alla där hemma.

Jag bodde ju fortfarande hemma under denna tid och jag jobbade ju som sagt på salongen men jag har i princip inte ett enda minne hemifrån från denna tid. Har lite minnen från Linköping men annars så är det mesta svart. Jag fick som sagt ofta skäll av mina nära hemma att jag inte alls var närvarande. Hur skulle jag kunna vara det. Hjärnan gick på högvarv konstant efter allt man varit med om och allt som skulle hända. Hur skulle jag få ihop allt? Tankspridd eller ej men jag kände alltid att stödet fanns där. Min plats var hos C och det fanns inget någon kunde göra för att få mig att ändra mig. Jag hade bestämt mig.