Som dom flesta nog redan vet så är jag en av deltagarna av Biggest loser 2018.Denna blogg kommer till en början att handla om från det att jag gick in på slottet i augusti till det att finalen sändes på tv i juni. Jag vill dela med mig av allt ni missat. Vad som hände och vad jag känt under denna period. Jag kommer efter detta dela med mig av allt vad livet har att ge men framförallt familjen och hur livet går för mig i Linköping.

Denna dagen har varit så sjukt nervös. Idag är nämligen dagen jag ska få träffa Christoffer för första gången sedan han åkte hem från slottet. Är så otroligt förväntansfull och så galet nervös. Sist vi sågs så skulle han ju hem och reparera sin familj. Även om inte det gick som han hade tänkt sig så undrar man ju vad det satt för spår i honom. Var han verkligen redo att gå vidare? Och hur skadad hade han egentligen blivit efter alla svek? Jag föll ju för denna man vid första ögonkastet så jag var mer än redo att ta chansen. Känslorna när jag gick ner för att möta upp honom vid bilen var många. Men en sak visste jag säkert. Jag var så jävla lycklig.

Tiden före slottet var enligt mig ganska tråkigt och enformigt. På kärleksfronten hade jag vacklat fram och tillbaka i ca 5 år emellan två killar. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle göra och vem jag skulle välja. Killen som jag varit ihop med sedan jag var 14 år eller den genomsnälla killen som hade gett allt för mig? Jag sköt upp allt. Jag trodde nog bitvis under dessa år att jag var lycklig. Båda var skitfina killar och jag ska heller inte säga att jag var olycklig. Allt var bara okej, varken mer eller mindre.

Jag jobbade som nagelterapeut på Mia´s naglar hudvård och makeup på veckorna och varannan helg var jag på Cirkle k. Jag trivdes väldigt bra på båda ställena. Jag umgicks tyvärr inte med så jättemånga vänner. Jag hade mina närmaste och för mig så räckte det gott och väl. Tiden före slottet bestod av jobb och umgås med mina när och kära. Gärna i ett sammanhang där mat eller godsaker var involverade.

På slottet hände de så sjukt mycket mentalt. Det som jag nog va allra mest förvånad över var hur lite jag faktiskt  längtade hem. Innan slottet så var det detta jag var mest rädd för. Att jag skulle ha en sån fruktansvärd hemlängtan. Detta var nog mycket tack vare C. Eftersom att det inte tog många sekunder innan jag föll pladask så hade jag bara honom i huvudet hela tiden men också allt som var så nytt inne på slottet. Redan efter dag ett så drog jag mig till C och även om han hade mycket annat att tänka på efter allt som hänt hemma så kände jag att det var ömsesidigt. I alla fall fram till den 4 september då vi låg med varandra. Då vände allt. Han fick enligt mig panik och ville hem och reparera allt där hemma. Vad hade jag gjort? Jag var ju 10gånger hellre hans vän än inget alls. Han började dra sig undan och jag förstod ingenting. Jag hade förstått om han pratade med mig att han inte längre var intresserad men istället började han dra sig undan. Detta gjorde mig ganska ledsen. Det vet nog alla som haft känslor för någon som inte känt att dom varit lika starkt besvarade. Det är så svårt att förklara men jag kände så otroligt starkt för denna människa. När han tittade på mig så ville nästan mina ben vika sig. Har aldrig känt något så intimt förut. Är det ens möjligt att falla för någon så fort?

C fick lämna och jag va helt förstörd. Detta har dem ju i princip valt att klippa bort helt. Antar att det var för respekt av C och hans familj, för dem visste ju inte då hur allt skulle sluta. Detta var ju för mig det absolut värsta som kunde hända där och då. Jag behövde C. Hur skulle jag ta mig ur detta och orka kämpa vidare? Det låter så dramatiskt men det var verkligen så de kändes. Men det som va det absolut värsta var att jag inte fick sagt hejdå ordentligt. Även om jag visste att han antagligen skulle behöva få åka hem och var förberedd på detta så fick jag panik. När det stod klart vilka som skulle åka hem så fick vi besked om att vi skulle få säga hejdå ordentligt lite senare men så blev det ju aldrig. Så i bubblan man var i där inne så kändes det som om han dog. Han försvann väldigt plötsligt, jag fick inte lov att säga hejdå och jag kunde ju inte kontakta honom heller. Som sagt, väldigt dramatiskt men just där och då var detta min verklighet.

Efter några dagar när det värsta lagt sig började jag reflektera en hel del över livet där hemma. För var det någonting man hade tid med på slottet så var det att tänka. Folk sa ju hela tiden till mig att sluta tänka på C eftersom att han valt att dra hem till familjen. Det konstiga i allt detta var att jag inte kände mig bortvald. Självklart åker han hem till barnens mamma och försöker lösa allt med människan han har varit ihop med i flera år och har två barn med. Mig hade han ju bara känt i ett par veckor. Så även om det inte var C jag skulle leva mitt liv med så förstod jag att något måste ju göras. Med tanke på hur fort jag föll för denna människa så började jag ju förstå att jag inte älskade någon av killarna jag velat fram och tillbaka med där hemma. I alla fall inte på det sättet. För detta var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Han hade också fått mig att ifrågasätta andra saker. Jag har ju t.ex. sagt att jag aldrig skulle bli ihop med en kille med barn och jag skulle aldrig flytta från Strömstad. Till och med detta övervägde jag redan där. C hade ju två barn och bodde 45 mil ifrån mig i Linköping. Inte skulle ju han kunna flytta på sig. Helt sjukt när man tänker efter. Att tänka på att lämna ett 26 år gammalt liv bakom mig för en kille jag känt i lite mer än två veckor.

Veckorna gick och jag slutade nog mer och mer att tänka på C. Jag hoppades att han hade det bra och att han var lycklig. Jag hoppades bara på att vi skulle kunna vara vänner på utsidan sen. Han lämnade ju efter sig en av sina svarta hoodie. Den sov jag i varje dag från det att han åkte till det att jag åkte hem. Så släppt han helt det hade jag nog inte men jag kunde kämpa på med mitt. Kommer inte att gå in något större på saker som hände på slottet. Mycket av det har ni nog redan sett på tv.

Tankarna gick ju till och från mycket hem till alla nära och kära. När jag hade vari där i ca 5 veckor började jag känna mig färdig. Absolut inte med vikten men jag kände att jag inte klara av att prestera det dom ville att vi skulle göra med träningen. Jag var helt slut i kroppen efter 3-4h träning om dagen så det fanns inte en chans att jag skulle klara av 8h om dagen. Allt detta i samband med all smärta jag hade konstant under fötterna och min längtan hem gjorde att jag kände mig redo att åka hem. Två veckor till efter detta klarade jag att hålla mig kvar tills revanchendeltagarna kom och tog över mitt lag och röstade ut mig.

Kommer ihåg att jag grät sjukt mycket och jag kan egentligen inte svara på varför men det var så himla mycket känslor. Dels känslan av att lämna bubblan man varit i så länge men också för att man var rädd för att komma tillbaka tillverkligheten utanför slottet. Helt sjukt att man skulle få träffa alla nära och kära igen. Jag var också bitter över att resan slutade som den gjorde. Att mina fötter tillslut inte orkade mera.

Allt tar ju ganska mycket tid när man åkt ut för det ska packas och intervjuas och dom ska filma. Så klockan va nog ca tio på kvällen när jag sa hejdå till den sista personen Anton. Anton var vår deltagaransvarig och han är nog en av dem mest underbara människorna jag träffat, vilken kille. Han följer mig ut till bilen, kramar om mig och säger C vill att du ringer. Jag höll verkligen på att dö. I detta läge gick det så sjukt mycket tankar. Han hade verkligen tänkt på mig också. Eftersom att jag lämnat min vanliga mobil hemma och bara hade en kontantkortstelefon så var jag ju tvungen att ladda denna med pengar innan jag kunde göra något. Så fort jag hade checkat in på hotellet så sprang jag till närmaste nattöppet och laddade på mobilen. Det gick verkligen 1000 tankar runt i huvudet när jag kom tillbaka till hotellet och slog hans nummer. Att höra hans röst var något jag verkligen saknat. Shit vilken känsla det var ”Sara är det du, som jag har väntat” Jag kommer ihåg att jag grät. Sen kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket mer. Jag kommer ihåg att han berättade att han och barnens mamma höll ihop i typ fem dagar sedan gick det inte mera. Hemskt att säga men ingen blev nog gladare än jag. Vet inte hur länge vi pratade men vi satt uppe halva natten i alla fall. Nästan direkt i samtalet sa han ”jag släpper allt och kommer till dig på fredag.” Jag var i himlen. Han hade verkligen saknat mig också.

Jag tror nästan att vi pratade konstant nästan dygnet runt ända tills han kom. Jag kände tyvärr att detta skapade lite irritation hos mina nära där hemma vilket jag kan förstå. För jag var inte alls närvarande. Kroppen var ju där men tankarna var någon helt annan stans. Det var så svårt för mig att förklara allt som hade hänt och vad man varit med om. C var ju den enda som egentligen kunde förstå mig. Sedan var jag ju helt lyrisk över detta med C också. Han skulle verkligen komma hem till mig och hälsa på. Jag skulle få en sån där mysig kram igen som bara han kunde ge.

Han kom rullandes i sin bil. Pulsen gick verkligen upp. Och där stod han. Min prins som jag hade hittat på slottet han tog mig i sin famn och jag var fast. Det låter klychigt men jag visste i detta ögonblick precis vad jag ville. Jag ville att han skulle bli min för alltid. Min prins. Min C.